Parantavatko määräykset ja uhkasakot?

Under den pågående coronakrisen talas det allt oftare om den vård- och serviceskuld som epidemin kommer att ge upphov till.  Vård- och serviceskulden ses ofta som långa operationsköer inom den specialiserade sjukvården eller väntetider och överskridande av maximala väntetider för icke-brådskande vård.  Att avveckla vård- och serviceskulden är dock inte så enkelt.

Även om man klarade av alla icke-brådskande operationer skulle skulden inte vara avklarad.

Vården och servicen har under coronakrisen blivit allt mer eftersatt både inom den specialiserade sjukvården och inom primärvården. Kontrollbesök inom bland annat kronikervården, mun- och tandvården, rådgivningen och skolhälsovården har i många fall uteblivit.

I en del fall riskerar sjukdomen förvärras till följd av de uteblivna besöken, vilket kan leda till mänskligt lidande och större kostnader i ett senare skede. Å andra sidan belastar de uteblivna besöken inte vården om sjukdomen självläkt under tiden.

Eftersatthet har ökat också inom socialservicen. Inte heller den skulden förfaller till betalning genast. Det händer först när den unga börjar få problem på allvar, när föräldrarnas ork tar slut, när de psykiska problemen och missbruksproblemen blir värre eller när anhörigvårdaren blir utmattad och inte får hjälp i tid.

Den finländska social- och hälsovården med sin kunniga personal har under det gånga året visat sin förmåga att agera i en ny situation, lägga ner vissa funktioner och trygga testningen, spårningen och vårdens resurser. Det är under de omständigheterna som vårdskulden uppstått. Inte alltså med avsikt eller på grund av ineffektivitet i en kommun eller ett sjukvårdsdistrikt, utan till följd av statsmaktens beslut.

Regeringen har förbundit sig att hjälpa kommunerna att åtgärda vårdskulden och den eftersatta servicen med 450 miljoner euro under åren 2021–2023.

Till vad räcker stödet och till vad borde det användas?  Det står nämligen klart att pengarna inte räcker till allt.

Nu borde vi våga prioritera och använda de knappa resurserna så att de gör största möjliga nytta inom hälsa och välfärd. Det är skäl att minnas att en placering i kön till icke-brådskande vård faktiskt betyder att behovet av vård i bedömningsskedet ansetts vara icke-brådskande.

Man borde kunna plocka ut ur kön de patienter som är i störst behov av vård och service lita på yrkeskunniga personers bedömningar.  Alla kan inte behandlas samtidigt, utan vissa måste vänta, och det måste man acceptera.

Regionförvaltningsverkens uppgift är att övervaka att de tidsfrister som fastställts för vårdgarantin efterlevs. Verket kan ingripa om kön till icke-brådskande vård är för långsam och bestämma att tillgången till vård måste vara på lagstadgad nivå inom en viss tid. Bestämmelsen kan och har redan förstärkts med hot om vite.

Nu är det inte läge för sådant. Under rådande exceptionella förhållanden krävs exceptionella åtgärder. En sådan kunde vara att rikta uppmärksamheten mot annat än att slaviskt övervaka efterlevnaden av vårdgarantin.

Man kommer oundvikligen att tänka på den förra statsmannens yttrande: att erkänna fakta är början till all visdom.  När resurserna inte räcker till allt måste man välja. Hot om vite är inte rätt väg.